Igår var en mindre bra dag.

Jag vill att Brad ska få komma ut o röra på sig helst varje dag, sen om det är en lugn uteritter 30 min eller ett svettigt pass i ridhuset, har egentligen mindre betydelse sålänge han får komma ut o röra på sig.

Insåg redan i måndags att jag inte kommer att kunna rida på kanske hela veckan pga ryggskott.

Men jag vill inte att han ska behöva stå en vecka för att jag inte kan motionera honom.

Så igår skulle jag få hjälp med att röra lite på Brad om jag kunde ta honom till ridhuset, vilket inte är några problem. Jag har en transport jag kan låna och pappa har lämnat hans bil till mig bara för att jag ska kunna åka till ridhuset.

Ett par extra värktabletter och upp till stallet, kopplade på kärran och körde fram den, fyllde i ny torv, gjorde iordning en burk med extra morötter som B alltid får när vi ska ut o åka. Mockade, fyllde vatten, hö o mat. Lasta in sadel o träns, o hans nya BoT schabrak. Tog in alla hästarna o borstade igenom honom noga.

Lindade frambenen med matchande färg till schabraket, på med boots + transportskydd. På med fina ut-o-åka-täcket, och lädergrimman med massa ludd.

Allt klart, hade lite extra tid över innan vi skulle lasta så borstade av lilla Bulllen också.

Ryggen värkte såklart hela tiden, svårt att sitta, böja sig o stå för länge.

Det är ju iaf lätt värt det, så min prins får komma iväg o röra på sig! Extra kul att se sin häst ridas av någon annan.

In med hästen i transporten o upp med luckan. Sopa stallgången så de är snyggt när vi kommer tillbaka.

Hugo och jag hoppar in i bilen, vrider på nyckel och bilen startar inte. Min första tanke: Det är så typiskt. 

Just där och då ville jag bara sjunka ner i marken o vakna hemma på soffan, i värmen utan smärtan i ryggen.

Provar igen o igen o igen o igen, varför? I hopp om att bilen skulle starta eller bara för att ytterligare klargöra att jag inte kommer att komma någonstans. Jag visste ju redan efter första försöket att jag skulle få gå ut o knäppa loss B o lasta ur honom, men bara för att var jag tvungen att sitta kvar där en liten liten stund. Min vanliga otur, min vanliga jävla otur. Speciellt en sån dag när man inte mår så bra. 

 

Sagt o gjort lastade jag ur häst, sadel, träns o alla andra jävla onödiga grejer jag stoppat in i det rullande ekipaget  som inte rörde sig en meter från stallplan.

 

Fick hjälp o starta upp bilen med startkablar, backa tillbaka kärran där den ska stå, kopplade loss den o tänkte, jag ska aldrig mer åka nånstans med häst. 

Funderar på att åka iväg idag till ridhuset faktiskt. Kan jag inte rida kan jag ju longera honom lite grann.

Nej, det ska jag inte göra. Longera kan man göra ute i snön.

 

 

Jag hoppas idag blir bättre än igår.