Fick en övning för rumpan och baksida lår. Kan jag sitta imorgon ska jag vara glad, herre vad det brände. Alltså jag är så otränad så det finns inte. Och kan jag med hjälp av träning, bli bättre i ryggen och få ner den dagliga smärtan lite så vore ju det helt underbart.

Jag tycker själv inte det är jobbigt o vara på gymmet, även om det är ett måste nu, det svåra är ju o ta sig dit. Väl där är det ju riktigt roligt o träna! Om man bara vet vad man ska göra så går det ju som en dans:) Sen är ju den bästa känslan när man kliver ut därifrån o är sådär trött i varenda muskel men ändå energifylld i huvudet.

Jag hoppas och vill få in träningen som en del i min vardag och inte bara nu när jag är sjukskriven och måste gå dit för o bli bättre.

Kombinera träning och ridning i vardagen och få det att funka längre än bara i en period är mitt mål just nu.

Sen att ha olika små mål tror jag att jag behöver för att ständigt pusha mig själv framåt.

När det gäller Brad och mig är målet att kunna gå in göra en bra runda med bra känsla på hoppbanan. Det behöver inte vara högt och vi behöver inte vara felfria. Känslan är det viktiga och att kunna skritta ut och känna att man är nöjd över sin prestation oavsett resultat.

Första "tävlingen" iår som är i sikte är när karlskoga har sin påskhoppning. 4 april är det tror jag.

Det vore så sjukt kul att komma iväg på den och veta att för 2 år sedan låg jag i Uppsala och opererades, visste inte om jag varken skulle kunna eller skulle vilja rida igen.

Åh fatta känslan. Vi måste dit, Brad och jag.

Nu ska jag slurpa i mig det sista kaffet och åka iväg till stallet.

Först blir det ett pass på gymmet, mycket stretch för ryggens skull, lite svårt ibland när man är så överrörlig bara!

Igår träna jag ben, rumpa o mage och jag tyckte jag stretcha ordentligt men kände imorse att så var visst inte fallet 😄

Men nu när jag nyss köpt bil får jag allt hålla mig lite. Dessutom har jag blivit sjukskriven igen...

Tänker inte sitta här o beklaga mig över hur ont jag har eller att det känns som ett milslångt kliv bakåt att gå tillbaka till sjukskrivning.

Igår var en händelserik dag i stallet.

Brad är full i överskottsenergi och verkar tycka livet är en fröjd just nu. Bestämde mig för att rida igår trots allt.

Hoppa upp och skrittade iväg för att möta pappa som kom på cykel, genade över gärdet o när jag nästan var framme vid asfalten kom det både traktor, bilar, folk med hundar oså pappa som stod med kameran i högsta hugg. Dessutom stod vi vid det huset som Brad många gånger har blivit väldigt skämd av diverse saker. En gång speciellt var det en liten snorunge som satt innanför häcken och precis när vi red förbi skakade han på alla grenarna så Brad var påväg o vända o springa hemåt, det är bara en av alla gånger, men om jag vore han skulle jag också vara misstänksam om jag blivit skrämd nästan varje gång jag gått förbi där.

Hursomhelst, Brad tyckte nog det var lite mycket o ville vända o springa tillbaka till stallet. Efter lite hopp o studs hoppad jag av o pappa hämtade lina så longerade jag en stund, där märkte man hans energi, snyggt o titta på när han trampar på så fint😍 Efter ett tag hoppade jag upp igen och jobbade i både trav o galopp ute på gärdet, han var såå fin i slutet o vart lång o låg o hade nästan nosen ner i snön. Ville inte sluta rida.

Red tillbaka till pappa som stod ute på grusvägen, massa klapp o beröm fick han. Hängde typ ner på halsen på han o klappa just när han hoppade till för något o jag damp i backen. Såg bara rumpan på Brad o de sprätte snö långt efter han. Hopp. Tur det var mjukt där jag landa iallafall! Fick lite smått hjärtklappning när jag var påväg av men i sekunden jag landa kände jag att det gick bra med ryggen. Tack gode gud🙏  fick den där tillbaka blicken när jag landa, tappa andan, vart totalt förlamad såg framför mig en hysterisk vit häst dra iväg i 180 o smärtan som stråla ut i hela kroppen när jag under tiden hann tänka thats it.

Jaja, jag är övertygad om att det inte var sista gången jag ramlade av, men ändå rätt skönt att det hände nu. Har alltid undrat hur det skulle kännas att ramla av igen. Så det är skönt att den biten är klar! Det jag är allra mest rädd för är inte om det skulle göra ont. Jag är så rädd för att jag ska åka av och inte våga sätta mig upp igen.

Just därför gick jag o hämta Brad och hoppade upp, skrittade tillbaka till gärdet innan vi avslutade.

Det var den dagen.

Idag ska vi jogga bort ev träningsvärk, klarar jag att sitta upp gör jag det annars blir det linan. Efter det ska jag pallra mig iväg till gymmet och träna det jag kan.

Vem älskar inte vädret just nu?

Önskar att snön kunde ligga kvar ända tills våren bara är runt hörnet, då kunde det få slå till o bli grönt o fint på en gång.

Håller tummarna för att snön ligger kvar ett litet tag iallafall.

 

Brad har fått lite halv-vila just nu. Har inte kunnat ridit nånting i veckan då ryggen inte vill ge med sig. Vilket känns otroligt surt! Det är ju den här tiden man vill ut och rida, då gör det inget att klockan hinner bli efter 17. Snön lyser ju upp så mycket så man behöver ju inte använda pannlampa, dessutom är ju underlaget perfekt. Långa travintervaller på asfalten blandat med galopp på gärdena. Ååhh vill ut o rida!!

Har iallafall tömkört lite grann och longerat honom, har hållt oss på stallplan vilket blir en lagom stor volt att jogga lite på.

Imorgon tänkte jag faktiskt ta ett ridpass oavsett hur ont jag har. Vill inte att han ska gå på volt varje dag även om det varken är hårda pass eller långa pass. Dessutom skulle min själ bli glad :)

Annars i veckan skulle jag vilja komma ut o röra på han mer, börja bygga lite kondition hos både honom och mig, men det får vi se hur det blir. Går det inte får vi tömköra någon dag o ta lite promenader. Kanske kan hitta nån som vill komma o galoppera lite??

Skulle egentligen på hoppträning på onsdag men får hoppa det. Känns ju en aning irriterande att det ska bli nått nu, hästen är frisk och glad och jag har möjlighet att ta mig till ridhuset men sen skiter det sig totalt i ryggen. Nää tummen ner på det!!

 

Idag har jag förresten blivit med bil. Min egna fina pärla. En sen födelsedagspresent till mig själv kan man säga. Ser framemot våra äventyr tillsammans 😃

 

 

Här är min fina Montawk.

Kallas för Brad.
 

När jag bestämde mig för att skaffa häst igen efter olyckan så visste jag bara en sak.
Jag SKA ha världens snällaste häst.
En sån där häst som vem som helst kan rida på. Som man inte ens behöver rida på, som tillåter en att sitta o åka häst.
Provred 2 andra hästar före Brad, båda två var trevliga men det fattades något..
Sen kom jag till Brad. Alltså Brad. Här var det kärlek vid första ögonkastet. Alltså wow vilken cool häst.
Anna som jag köpte honom av hade berättat att han var världens snällaste o personligaste häst. Men inte på det här sättet.

Första stegen han tog när jag satte upp var jag fast. Han kändes som ett tåg som inte gick att rubba. Perfekt!
Stor och stabil!
Som tur var så hade båda Anna och jag samma känsla, jag trivdes med Brad och hon såg nog samma som jag kände. Så Tack Anna för att jag fick chansen att köpa denna underbara häst!

Tom pappa var nog lite kär, minns att han sa: om inte du köper honom så gör jag det.

 

Just nu är vi inne i den där fasen när vi bara lär känna varandra, allt annat kommer liksom med på köpet.

Jag är så glad för Brad, för han är alltid glad, och alltid på bra humör. han är så okomplicerad som han bara kan bli, men ändå inte åt det tråkiga hållet. Han är hela tiden vaken och med. Och han älskar att mysa. Vill alltid vara med o kolla när man gör saker, vill alltid lukta o nosa på allting. Kommer jag med benskydd så vill han alltid kolla vad det är, samma med sadel, träns, täcken och allting.

Nosar en gärna i håret och vill gärna ha hela mulen i mitt ansikte. Som om han bryr sig och vill visa att jag inte bara är en vanlig människa. Jag är hans människa.

 

 

 

 

 

 

Igår var en mindre bra dag.

Jag vill att Brad ska få komma ut o röra på sig helst varje dag, sen om det är en lugn uteritter 30 min eller ett svettigt pass i ridhuset, har egentligen mindre betydelse sålänge han får komma ut o röra på sig.

Insåg redan i måndags att jag inte kommer att kunna rida på kanske hela veckan pga ryggskott.

Men jag vill inte att han ska behöva stå en vecka för att jag inte kan motionera honom.

Så igår skulle jag få hjälp med att röra lite på Brad om jag kunde ta honom till ridhuset, vilket inte är några problem. Jag har en transport jag kan låna och pappa har lämnat hans bil till mig bara för att jag ska kunna åka till ridhuset.

Ett par extra värktabletter och upp till stallet, kopplade på kärran och körde fram den, fyllde i ny torv, gjorde iordning en burk med extra morötter som B alltid får när vi ska ut o åka. Mockade, fyllde vatten, hö o mat. Lasta in sadel o träns, o hans nya BoT schabrak. Tog in alla hästarna o borstade igenom honom noga.

Lindade frambenen med matchande färg till schabraket, på med boots + transportskydd. På med fina ut-o-åka-täcket, och lädergrimman med massa ludd.

Allt klart, hade lite extra tid över innan vi skulle lasta så borstade av lilla Bulllen också.

Ryggen värkte såklart hela tiden, svårt att sitta, böja sig o stå för länge.

Det är ju iaf lätt värt det, så min prins får komma iväg o röra på sig! Extra kul att se sin häst ridas av någon annan.

In med hästen i transporten o upp med luckan. Sopa stallgången så de är snyggt när vi kommer tillbaka.

Hugo och jag hoppar in i bilen, vrider på nyckel och bilen startar inte. Min första tanke: Det är så typiskt. 

Just där och då ville jag bara sjunka ner i marken o vakna hemma på soffan, i värmen utan smärtan i ryggen.

Provar igen o igen o igen o igen, varför? I hopp om att bilen skulle starta eller bara för att ytterligare klargöra att jag inte kommer att komma någonstans. Jag visste ju redan efter första försöket att jag skulle få gå ut o knäppa loss B o lasta ur honom, men bara för att var jag tvungen att sitta kvar där en liten liten stund. Min vanliga otur, min vanliga jävla otur. Speciellt en sån dag när man inte mår så bra. 

 

Sagt o gjort lastade jag ur häst, sadel, träns o alla andra jävla onödiga grejer jag stoppat in i det rullande ekipaget  som inte rörde sig en meter från stallplan.

 

Fick hjälp o starta upp bilen med startkablar, backa tillbaka kärran där den ska stå, kopplade loss den o tänkte, jag ska aldrig mer åka nånstans med häst. 

Funderar på att åka iväg idag till ridhuset faktiskt. Kan jag inte rida kan jag ju longera honom lite grann.

Nej, det ska jag inte göra. Longera kan man göra ute i snön.

 

 

Jag hoppas idag blir bättre än igår.

 

Det har hänt flera gånger att jag klickat mig in på bloggen, skrivit några rader men sen klickat ner.

Jag gillar ju o blogga, få skriva av sig lite.

Nu tänkte jag göra en liten omstart, ingen press dock. Men kul att ha bloggen o gå tillbaka i arkiven och läsa lite.

Nyttigt också, speciellt när man har häst. Superbra att kunna gå tillbaka o läsa om ridpassen man hade, känslan när man red vad man tränade på då, o hur dagsformen såg ut och jämföra med nuet.

 

Vem vet jag kanske bara skriver det här inlägget o kommer tillbaka om 1 år igen...

Mycket har iallafall hänt sedan mitt senaste inlägg, ska göra lite korta sammanfattningar är tanken.

 

Just precis nu ligger jag i soffan och väntar på att ryggvärken ska avta lite grann. Men det känns inte som att det kommer att ske, så det är bara o bita ihop o pallra sig iväg till stallet. 

Brad har fått en fin broddspark så tanken var att han skulle skrittas idag, men som det känns nu kommer jag inte ens kunna få upp foten i stigbygeln så det får bli långputs och prova nya tränset jag beställt. Inte lätt att hitta ett snyggt, bra, anatomiskt träns till en häst med extra stort huvud. men efter mycket letande hittade jag ett perfekt, kanske lite dyrt, men bra kvalite på lädret och ett av mina favoritmärken. 

Ett back on track schabrak åkte med i varukorgen också, så blir det när man får julklappspengar. Mycket roligare o handla hästsaker än annat!!