Men nu när jag nyss köpt bil får jag allt hålla mig lite. Dessutom har jag blivit sjukskriven igen...

Tänker inte sitta här o beklaga mig över hur ont jag har eller att det känns som ett milslångt kliv bakåt att gå tillbaka till sjukskrivning.

Igår var en händelserik dag i stallet.

Brad är full i överskottsenergi och verkar tycka livet är en fröjd just nu. Bestämde mig för att rida igår trots allt.

Hoppa upp och skrittade iväg för att möta pappa som kom på cykel, genade över gärdet o när jag nästan var framme vid asfalten kom det både traktor, bilar, folk med hundar oså pappa som stod med kameran i högsta hugg. Dessutom stod vi vid det huset som Brad många gånger har blivit väldigt skämd av diverse saker. En gång speciellt var det en liten snorunge som satt innanför häcken och precis när vi red förbi skakade han på alla grenarna så Brad var påväg o vända o springa hemåt, det är bara en av alla gånger, men om jag vore han skulle jag också vara misstänksam om jag blivit skrämd nästan varje gång jag gått förbi där.

Hursomhelst, Brad tyckte nog det var lite mycket o ville vända o springa tillbaka till stallet. Efter lite hopp o studs hoppad jag av o pappa hämtade lina så longerade jag en stund, där märkte man hans energi, snyggt o titta på när han trampar på så fint😍 Efter ett tag hoppade jag upp igen och jobbade i både trav o galopp ute på gärdet, han var såå fin i slutet o vart lång o låg o hade nästan nosen ner i snön. Ville inte sluta rida.

Red tillbaka till pappa som stod ute på grusvägen, massa klapp o beröm fick han. Hängde typ ner på halsen på han o klappa just när han hoppade till för något o jag damp i backen. Såg bara rumpan på Brad o de sprätte snö långt efter han. Hopp. Tur det var mjukt där jag landa iallafall! Fick lite smått hjärtklappning när jag var påväg av men i sekunden jag landa kände jag att det gick bra med ryggen. Tack gode gud🙏  fick den där tillbaka blicken när jag landa, tappa andan, vart totalt förlamad såg framför mig en hysterisk vit häst dra iväg i 180 o smärtan som stråla ut i hela kroppen när jag under tiden hann tänka thats it.

Jaja, jag är övertygad om att det inte var sista gången jag ramlade av, men ändå rätt skönt att det hände nu. Har alltid undrat hur det skulle kännas att ramla av igen. Så det är skönt att den biten är klar! Det jag är allra mest rädd för är inte om det skulle göra ont. Jag är så rädd för att jag ska åka av och inte våga sätta mig upp igen.

Just därför gick jag o hämta Brad och hoppade upp, skrittade tillbaka till gärdet innan vi avslutade.

Det var den dagen.

Idag ska vi jogga bort ev träningsvärk, klarar jag att sitta upp gör jag det annars blir det linan. Efter det ska jag pallra mig iväg till gymmet och träna det jag kan.