Idag har jag haft mycket besök, hur härligt som helst.

Jonas med hans mamma och pappa var här o sa hej. Tyvärr åkte jonas tillbaka till gmu:n idag och blir borta i 2 veckor :(

 

Sen kikade pappa, sabina, duane, mamma, jan, mormor och morfar in en sväng. Eller ja de var här ganska länge men det är bara roligt o skönt att träffa dom. Sabina och mamma tvättade mitt hår, gissa om det var skönt!? Fick även hjälp o vända mig på sidan så kliade dom mig lite på ryggen oxå, mycket mycket uppskattat!!

 

Idag har jag inte gråtit så mycket heller haha vilken lättnad:) 

 

Världens bästa doris var även här med en heel bunt med tidningar, tusen tack bästa du<3 

 

Det var så skönt att se alla, kunna prata o skratta (litegrann) gör fruktansvärt ont när jag skrattar. Men själen mår gott iaf :)

 

Imorgon ska jag få träffa en sjukgymnast o träna lite, ser inte fram emot det men man får härda ut smärtan:)

Måste ju börja träna lite även i liggande läge, pga en benbit som är intryckt i ryggmärgen så har jag tappat lite kraft i högerbenet, jag hoppas det återgår till det normala men om inte så är det inget o tjuta för, kunde ju ha gått mycket värre, tänk om jag hade fått suttit i rullstol resten sv livet liksom? Får vara glad att det gick så bra som det gick det är ju ändå inget jag kan göra nånting åt nu. 

 

Men alla vi somhåller på med hästar vet ju att olyckor kan inträffa, det är ju levande djur vi håller på med. Inga maskiner man kan styrs med ratt o gas direkt, sen är ju hästar flyktdjur, när de blir rädda så flyr dom, det sitter i deras instinkt. De menar inget illa med att vi ska ramla av o skada oss o få men resten av livet. Men det är ju det här vi har valt, vi älskar ju våra fyrbenta vänner som ger oss glädje och mycket skratt.

Vi hästmänniskor är tuffa och för det mesta orädda med de stora djuren vi håller på med, men det är värt varenda sekund för det vi får tillbaka går inte att beskriva med ord. 

 

Jag anser mig inte som en dålig ryttare för att jag ramlade av och fick en allvarlig skada, jag var väl medveten om vad jag höll på med, precis som alla andra dagar man är ute o rider med sin bästa vän.

 

Det som hände var en olycka, en olycka som varken var mitt, dlights eller någon annans fel.

Och det är ingen ide att jag sitter o grubblar över vad jag hade kunnat gjort annorlunda, nu har det hänt och jag kämpar för att ta mig framåt i livet o inte ser bakåt på olyckliga stunder för det tjänar ingen på.

 

Och jaa jag kommer tycka synd om mig själv och jag kommer få bakslag här i framtiden, men jag är inte mer en männsklig och om det så går tio steg bakåt så är det steget framåt jag ska se framemot.

Det är framtiden som kommer göra mig till en starkare människa och jag välkomnar den människan med öppna armar.