Gud vad jag saknar att rida! ååhh det vore sååå kul. Fasen de lär inte bli av på ett tag, men så fort jag kan så kommer ja hoppa upp. Även om det bara blir ett par minuter i skritt så måste ja få sitta i sadeln igen:) Innan dess ska jag lägga pengar på en riktigt bra och skön säkerhetsväst. ALDRIG MER rida utan väst.
Även om västen antagligen inte hade räddat mitt rygg vi fallet så är det inte värt att rida utan.
Jag har ju själv varit där, "nej men det händer inte mig" "nej men det gör inget om jag ramlar av, jag VET att det kan göra ont" "det är så obehagligt med väst" "den är bara ivägen" "jag ramlar nästan aldrig av" " nej men herregud min häst är JÄTTEsnäll" "Det är min kropp, jag gör som jag vill" "det är så dyrt med väst, jag köper hellre ett nytt vintertäcke"
eller..
hjälm ska vi ju inte ens tala om. För mig spelar det ingen roll om man "bara" ska hoppa upp o "känna" lite på hästen. Rider man utan hjälm så kanske man inte har så mycket viktigt innanför pannbenet o skydda.
I-D-I-O-T-I-S-K-T. Fast det är bara min åsikt:) syftar INTE på någon speciell, pratar rent allmänt.
Blir lika förbannad varje gång jag ser en bild, eller en film eller nått där folk inte använder hjälm när man sitter på en häst. Men som sagt det är bara vad jag tycker, smaken är som baken-delad.
När man väl ligger där i väntan på ambulans så är man inte så cool längre, man kan inte spola tillbaka tiden och förutse vad som kommer att hända.
Min häst gjorde inte ens något så speciellt när jag ramlade av, de var inte så att vi kom i full galopp o krascha rätt in i ett hinder. Vi kom skrittandes och hon var såå himla lugn och jätteduktigt, allting gick jättebra, de var jättefint väder ute, inge blåsigt eller nånting, allting kändes så lugnt liksom. Sen på en halvsekund så ändrades allt och plötsligt låg man lam på marken och försökte nypa efter luft, och tänkte bara jag vill inte dö. Höra hästen galoppera iväg på grusvägen men kunde inte ens lyfta huvudet för att kolla. Försökte få upp telefonen o ville ringa till mamma innan jag slutade andas, fick inte upp det där förbannade knapplåset, paniken steg och jag hörde bara en röst som skrek "ring efter ambulans". I Samma sekund jag slog i backen kändes det som ryggen knäcktes av som en lite kvist, låg konstigt på sidan och tröjan hade åkt upp så att liten del av huden nuddade snön, iskallt. Frös som ja vet inte vad, kanske var chocken eller så var de bara jävligt kallt.
Dom här snälla människorna som hjälpte mig fick tag på mamma så hon var på plats snabbt, snabbare än ambulansen.
Det tog kanske inte så lång tid för ambulansen o komma men det kändes som en evighet. Och det ända jag ville ha var smärtstillande, kan inte ens beskriva känslan. Eller jo, tänk er att bryta ryggen, precis så kändes det.
Ambulansmännen hade väl bara morfin som smärtlindring och det tål ju inte jag så det vart inget med det.
Innan jag lyftes in i ambulansen så hörde jag en röst att dlight var okej och var ute i hagen igen. Men om jag ska vara helt ärlig, (det här kommer att låta själviskt för det var ju inte diddis fel) så brydde jag mig inte om hon var okej eller inte. Jag älskar ju fortfarande min häst otroligt mycket och skulle aldrig vilja att hon kom till skada. Men om inte jag är okej så kan ju inte jag ta hand om henne. Nu vet jag att hon är i väldigt goda händer uppe i stallet med Linn men just för den stunden när smärtan var som värst och när jag inte ens visste om jag skulle sluta andas eller inte så brydde jag mig inte om Dlight. (Tur att hon inte kan läsa det här va) då skulle jag ha en väldigt sur dam ett tag framöver:)
Iallafall jag var vaken hela tiden och tuppade inte av nån gång, men allt tog ju sååå himla lång tid!! Det kändes som vi hade åkt en evighet och jag tänkte att snart måste vi väl vara framme så jag kan få den där förbannade smärtlindringen, men nej då var vi vid golfbanan.. Men lägg neeeer, KÖR förihelvetee!!
De verkade inte ta mig på allvar i ambulansen när jag talade om att jag hade ONT, Väldigt väldigt ONT. Bara för att man inte tjuter som ett litet barn betyder det inte att man inte har ont!
In på akutmottagningen där mamma och alla väntade ( ja de var där låångt före ambulansen) fick fortfarande ingen smärtlindring, in kom läkaren och 75 andra sköterskor o de vände på mig på mig på sidan och in tryckte han med fingrarna hela vägen från nacken ner längs ryggraden till svanken, "har du ont här? har du ont här?"
JAAAA jag har ont där!!! Fortfarande ingen smärtlindring... In på röntgen, fortfarande ingen smärtlindring... In på nytt rum och klippte av alla kläder, fortfarande ingen smärtlindring... Men tillslut fick jag smärtlindring, voltaren.. Men lägg av.... Tillslut fick jag annan smärtlindring efter att de i princip hade idiotförklarat mamma om hur hon kunde veta att jag var allergisk mot morfin.. I Uppsala så visade det sig att jag var allergisk mot morfin trots allt.
Efter jag fick smärtlindring så gick det hyffsat snabbt framåt, eller så var det bara så att minuten inte kändes så lång längre:)
Nu ska jag inte skriva så mycket mer blir ju rätt jobbigt för dom som verkigen läser allting:)
Men man kanske ska tänka till en extra gång innan man hoppar upp på hästen utan hjälm eller väst, är det verkligen värt det? Det är synd att jag var tvungen att slå mig riktigt illa innan jag fattade att det kanske inte vore så dumt med väst. Jag vet att de flesta rider utan väst och tyvärr så kommer man nog inte börja använda det flitigare förens man har slagit sig ordentligt.
Men det mer självklara- hjälm. Är det verkligen värt det?
Godnatt.
